Å ena sidan är det ursprungligt ariska bäst bevarat i vår avlägsna Nord. Å andra sidan var stäppens krigare trötta när de kom hit, och blandade sig fredligt med skogens jägare och samlare.

Därför har vi en djup kontrast inom oss, mellan stäppens himmel och skogens dunkel.

I Sydeuropa slog man ihjäl alla mörka bönder, och levde som härskare över slavar. De första grekerna var nog närmare den första ariern än vad vi är – men slavar är alltid en förbannelse. Slaven fräter på herren inifrån, ända tills herren blir lika usel och slagen som slaven.

Den fredliga blandning som skedde i Norden är mycket djupare och ädlare. Men därmed en mycket djupare motsägelse, där ingen sida viker för den andra. Vi svenskar är lika mycket krokiga jägare i ruggiga pälsar, som vi är strålande herrar på dundrande stridsvagnar.

Många svenska nationalister låtsas som att skogen inte finns. Man vill vara som de första grekerna, med sin marmor och sin strålande sol. Men hur ska man rädda Sverige med en halv själ? Vi måste vara lika mycket skog som himmel, lika mycket ruggig vandrare som ädel krigare.

Det är det här jag talar om, när jag säger att svensken är enkel, krokig, smutsig och vansinnig. Lika mycket som vi är ädla, starka, rena och behärskade. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt, för vi är i blodet två vitt skilda principer. Skog och himmel.

Visst är det roligt när jag säger att Eddie Meduza eller Åsa-Nisse är Oden – men varför kan inte sanning vara rolig? Den krokiga och knepiga gubben, som inte tar några herrar på allvar, som vandrar efter sina egna nycker – det är skogen i vår själ, Oden i sin gråa kappa.

Egentligen kan all min kritik mot dagens nationalism sammanfattas i detta – att folk inte vågar vara skog. Att man vill grekernas strålande krigare, att man spelar så hårt på ena sidan av vår själ, att allt blir en parodi. En svensk är lika mycket Åsa-Nisse som Herkules.